Oundvikligen ser jag min ängel närma sig mellan molnen.
Han bär en blottad harpun
och hans tänder brinner av längtan.
-- Han vill till jorden -
men här finns inte plats -
och det rum han söker är inte hans.

*

Min husfru räddar mig ur elden.
Omdömeslöst, så säger hon -
omdömeslöst - kastar jag mig ut över stupen -
--- men om nu vinden faktiskt bär?
Om den aritmetik som själva himlen är
inte sviker mig?

*

SÅ räddas människan ur sin egen ondska.
Synbarligen, som av en hinna, styvnad in i våldets sista.
Jag närmar mig jorden - men i sista stunden,
rycks jag undan - och förlorar mitt svärd.