På tidlöshetens strand

såg jag min längtans

stumma gestalt.

Tömma bitterhetens bägare

och vågors vita gäss

blev till ropande gamar.

"Ge upp! Ge upp! Förbanna

gud och sen döden dö."

Gallan från igår kväljde mig

och viskade att allt var en blind

slump i ett härskande vakuum.

Mina bekymmer hade blivit min

egen avgudadyrkan och förtröstans

ord hade drunknat i egot

bortvänd från Golgata kulle.

En tanke likt rövaren på korset.

Ett minne, gav minnen åter.

Han som gick i fälttåg mot bekymmers

andens uppror.

Han vände sig till mig.

Det var  då jag förstod när ordet

var mig nära i min mun att alla besvikelser

hade blivit min befrielse.

De tog mig ut ur illusionen att jag själv

och alla jordiska ting är det väsentliga

i livet.

Och likt  den gråtande Maria vid

graven den tomma med tårar över förlusten

så hörde jag Honom viska mitt namn.

Jag svarade med tårar födda i döda havet.

"Rabbuni?"

Sen bröt morgonen in.

Gamarna flaxade förtvivlat iväg.

Moln och dimma försvann.

Och tårar blev jubel.

Över att bara få vara

i Hans närhet

trots allt............

kb