Tåget dundrar förbi som en plötslig huvudvärk. 
Himlen är mörk och lyses upp av stjärnor som är höga och blinkar, febrilt. Skakande.

Jag är är tåget och stjärnorna. Huvudknark.
Skorna ramlar omkull och tar mig med sig.
Spyr på gatan som ramlat framför mig. Den är hård men känns mjuk mot min kind.

Tänker på hon som tog mig hit. Till tåget, till marken och till stjärnorna. 

Spyr igen fast denna gång på mig själv. Pastan från igår, frukosten från idag och inget annat förutom alkoholen som tog dem alla hit, på mig och mina kläder.  

Fy fan vad jag äcklas. Av pastan av frukosten och av henne.
Fy fan vart jag äcklas- ända ner till min tomma magsäck som önskar att spola tillbaka tiden tre sekunder.

- 

mina händer skakar,
okontrollerbara 
randiga rutiga, gröna sköna 
regnbågsfärgade enhörningar
en fucking klyscha 

här finns bara smärta misär och mörker
skratta åt mig när jag brinner upp innifrån
sparka på mig när jag ligger ner

skyddar huvudet från de femvingade monstrena 
kan de ens flyga?
I know sure as hell att jag kan
testar 
faller 
en dålig dålig ide