Aldrig mer kommer världen att bli densamma igen. Det är någon som fattas i mitt liv. Hur kan livet gå vidare när man förlorar någon som betyder allt och hela världen? Hur kan livet gå vidare när sorgen tar över tankarna och fyller sinnet med det dova bruset av längtan. Hur kan livet egentligen gå vidare när hjärtat slår i otakt, på jakt efter det som förlorats?

Jag vill vara stark för dig, men när varje dag är en kamp för att leva så är det svårt att behålla hoppet. Det är så mycket du kommer missa, så många stunder jag skulle vilja ha dig vid min sida. Du kommer aldrig få se mig och min bror växa upp, träffa dina barnbarnsbarn, se Erika ta examen eller gråta vid mitt bröllop. Jag vet att du avskyr sådana tillställningar, onödigt som du skulle ha sagt. Men jag vet, att innerst inne skulle du älska det.

Det är alla barns dröm att få leka fritt på oändliga rapsfält, klappa den svarta favoritkatten, bada i den lilla sjön djupt inne i skogen, äta hur mycket glass man vill ur frysboxen i stallet och leka i lekstugan som du sa var flera hundra år gammal. Du förgyllde mina somrar och jag kan inte förstå att du inte längre kommer stå i farstudörren och vänta på att vår bil ska rulla in på gården eller att du ska stå bredvid farmor och vinka av oss när vi åker hemåt igen.

När jag för första gången kom tillbaka till Torsjö efter att du lämnat oss kände jag en tomhet. Gården hade stannat i tiden och det kändes som att gå in i en bubbla när jag steg in i entrén. Det var så tyst. Det gamla golvet knarrade inte under mina fötter, klockan på väggen tickade inte och elementen susade inte som de alltid har gjort. Jag gick runt ett par varv i det gamla gårdshuset. Samlade in dofter och minnen. Ingenting hade förändrats sedan du försvann. Dina träskor stod fortfarande på sin vanliga plats på kökstrappan, din säng stod fortfarande obäddad och boken du senast läste låg uppslagen på nattygsbordet. Din doft hängde fortfarande kvar i luften, rakvatten och jord. Jag saknar min farfar.

Även fastän du inte finns bland oss längre så kommer jag aldrig att glömma dig. Mannen som slagits mot alla sjukdomar man kan tänka sig men som ändå visste hur man fyrade av ett leende som kunde locka vem som helst till skratt. När sorgen väller över mig så tänker jag bara på det där leendet och allt känns mycket bättre.

Det har nu gått en månad sen du lämnade oss. Det gör mig lycklig att du äntligen fick vila från all smärta, att du äntligen fick träffa din dotter igen och att du fick somna in i ditt paradis, ditt älskade Torsjö. Med rapsen som spelade sin tysta melodi i vinden, suset bland trädkronorna på de stora ekarna som vaggade småfåglarna till sömns och trollsländorna som dansade på sjön mitt i tystnaden som bara kan uppstå på de skånska, vida slätterna. Farfar, det gör mig lycklig att du äntligen fick somna in. Men aldrig mer kommer världen bli den samma igen.