Små lätta ärr snuddar vi din arm,
som ett nystan.
Hann inte ens bli ett nät...
trasslade till innan,,,innan.

Innan våra kroppar fummlade med bråkinga hyskor,
trånga tröjor.

Stora hemska påminnelser som lyser röda och dödliga för samvete och,,,

dig.

Jag är det du kan få,
aldrig något annat,
inte ens om du bad.

Inget blir någonsin lika sant som det du sa.
Fartfyllt jagar strimmiga spöken upp över kroppar som inte hann skydda sig.

Borde vara på tiden att bygga fler kungariken.
Ek stockar som håller fast dig byggs på kroppar som redan ligger i marken.

Allt börjar på nytt,
väv av frågor som träder fram rosa, röda glödande.

Smärtsamt närvarande,,,

är du.