Ni vet, om man tittar riktigt noga, riktigt, riktigt noga, så går tiden bakåt. Långsamma visare på en urtavla som är ur fas. Pricksäkert, punktligt på slaget, med det distinkta ljudet av en sekund, som följs av sekund, som följs av sekund. Till synes ändlöst tickande mot sin ursprungliga början. Det är lite så jag ser på mitt liv. Kanske så vi alla lever, vad vet jag? Trotsigt förnekande, med en subtil önskan att förstöra, och sen födas igen.



Så vem är den? Vad är den? Och jag då? Konturlös? Diffus? Ett pergament nersolkat av utspillt bläck? Ett svart filter? Eller en ögonbindel? Jag har ingen aning. En vandrande metafor av ingenting. Det ord man aldrig finner men dock alltid glömmer.



Tiden, ja. Tiden… En bäck som stadigt rinner. Det är en rätt vanlig liknelse. Men vet ni vad? Det är skitsnack. För något som alltid rinner neråt har ingen aning om vad det innebär att klättra. Och om man inte vet vad det innebär att klättra så… ja, vad fan innebär det…



Och vet ni vad problemet är? Den här jävla klockan gör mig sjuk. Och det är det som är det jävliga, för det är det den vill. Fångad i min egen urtavla. Visarna som kryper. Sekunderna som tickar. Sekund på sekund på sekund.