Att återvända med en nyckel till oskulden, be om förlåtelse eller reservera en plats i oskuldens biografi. Som en kunskapssökande ande i ett mänskligt maskineri. Det kan vara frågan om att återvända, som om återvändandet skulle ge asyl från det förgångna. Det handlar om att be och fråga, frågor och böner till en sedan länge bortglömd del. En del som redan seglat, redan dragit, redan uppnått nirvana. Så som hon.

Tänker på Marilyn Monroe och oskuldsnostalgi. Att de båda betyder samma sak. Lilla Marilyn, så vit som snö. Lilla oskuld, det du döljer är bara lögn. Aldrig mer vit som Marilyn, aldrig mer tom som snö. Känslor så smutsiga nu när världen och tiden fortsatt sin stilla gång så säg, säg mig vem som oskulden bär nu mer. Naiva värden som så många andra bortglömda. Dolda, bakom röken, cigarettröken och doften av bläck, spillt, så utspätt i smält snö. Precis som känslor, utspädda med tid. Utspädda känslor och Marilyn, Marilyn vit som snö. Även du Marilyn smälte.

Begrundar bilden av nostalgins nyckel. Låset skiftar, precis som snön smälter. Blir en annan form och likväl kan nyckeln alltid passa, alltid komma, är alltid inne i låset.
Så bilderna av Marilyn rives ned. Skuffas undan för förmån av nya ikoner, nya hjältinnor av snö. Nostalgins nyckelknippa utökas, utökas ständigt. Tills den nyckel som leder tillbaka försvinner precis som snö. Precis som oskulden. Precis som du, Marilyn.