Sliten i sin uppenbarelse,
i sin nattliga framtoning,
väser närvaron
som ett hav i december,
som en saknad,
som en vattenorgel.
Den lockar dig mot spegeln,
mot allt det som du är,
om är någonsin kan beskrivas.

Barnen följer dig, ser dig,
tar dig för den synlighet
du alltid måste kunna erbjuda.
Hundarna i sängen,
julgranen och doften
och kulorna som rullade
i det mörka vattnet,
allt tyder på en samtidighet.

Tankarna är som måsar,
som virvlar i dunkla hav,
som oförberedda infall,
som oväntade bilder.
Det är alltid någon
som särskiljer detta
från grekiskt ursprung.

Vidvinternatten bidar
i nätter som fängslar,
i nätter som utvecklar flygandet,
i det som svävar, surfar
eller faller offer för vindar.
Så sjönk den logiska satsen
i ett landskap
i väntan på gryningen.