Gud skapade tåren,
skaparen gav oss instrumenten
att uttrycka känslor!
Jag har gråtit ofta och mycket i mitt liv,
i mina tankar, av många skäl.
Tårögd, av glädje och lycka men
även bitter av hårda öden.

Tårar föds när man gråter, snyftar, är sentimental,
spelar, tröstar sig, frigör sig från bekymmer
men även när man stortjuter eller ylar.

Tåren befriar, lindrar, berättar och avslöjar.
Lyckans, sorgens, lidandets, saknadens känslor
förfinar, kultiverar tårar.
Tårarna är av och till som en storm,
en tröstlös plåga framkallar krokodiltårar.

Tjutandet är en speciell gråt. Ingen gråt alls.
Enkom skapad gråt utan äkthet,
endast krav, appeller, protest och ilska.
Jag varken kan eller vill.
Skriket av nyfött barn, hälsning eller besvikelse?
Gråt i smärta liknar ofta hopplöst, tröstlöst ylande.

Jag har erfarit många tårar i mitt liv.
Min tidigaste kontakt med gråt,
mina första berörande tårar grät jag i tio års ålder.
Vid sommarstugans strand
fann vi en vilsegången andunge.
Denna glatt pipande varelse fick sova i min brors armhåla.
Men i gryningen var den död — jag grät av sorgen.
Som en plötslig spädbarnsdöd?

Små obetydliga gråt kommer och går hela tiden.
Det är bra. Att kunna gråta lindrar.

Pappa fyllde 50 år, när jag var 21.
Jag hade beslutit gratulera honom vid hans mottagning.
Jag var förvånad.
Mellan oss var plötsligt en tröskel, ett avstånd.
Det var svårt att möta honom som festföremål!
Jag kunde inte yttra ett ord.
Tårarna rann i strida strömmar
på den förstummade mållösa pojkens kinder
som blev rödare och rödare.
Jag var chockad av kärlekens vidd och djup,
jag kände mot pappa.
Han noterade det och smekte mitt hår.
Jag tyckte att jag är oändligt blyg,
men lycklig och stolt över min pappa.

Snart därefter mötte jag min kommande livskamrat.
Det var följande större gråt. Jag var 23.
Jag fattade att jag var förälskad.
Jag kunde inte låta bli att gråta.
Jag grät av lycka, men även av fruktan.
Skulle allt vara sant? Kan denna härlighet fortsätta?
Detta lyckliga tillstånd fortsatte över fyra årtionden.
Hon insjuknade.
Mina lyckotårar tog en ny vändning, lyckan vände.
Jag grät sorgens, plågans och ångestens tårar, som till slut
blev ensamhetens och längtans tårar,
tills alla tårar blev uttorkade i sin omöjlighet.

Min fadder fyllde 50, när jag var 24.
Jag tyckte att Matti var den underbaraste faddern i världen!
Godhjärtad, leende gentleman, min kära vän.
Jag var närvarande vid hans mottagning.
Det gick på samma sätt som med min far.
Igen en gång var jag så rörd att jag inte kunde säga ett ord.
Där stod jag rörd till tårar, ordlös, en present i min hand
jag snyftade, jag grät. Kärlekstårar vätte mitt ansikte.

En vecka senare var jag med min brud framför altaret.
Efter akten är man oftast som lyckligast.
Det var jag också men jag var igen rörd till tårar.
Små våta tårar flödade i smyg från mina ögonblock.

I 33 års ålder avlade jag mina läkarexamina.
Spännande tre stressmånader, ceremonier,
ännu en entusiastisk natt
och samvaro efter sju års studier med mina studiekamrater.
Följande morgon började bilresan hem.
Jag sade adjö åt alla. Jag brast i tårar.
Den där gråten innehöll mycket frihetskänslor efter
spänning, glädje, sorg, längtan, tacksamhet och hopp om återseende.
Framför mig stod hundra mil att köra ensam.
Gråten blev ett tröstlöst tjut som en hankatt i mars. Jag grät, jag darrade, knappast såg jag vägen bakom tårridån.
Jag torkade mina tårar från mitt ansikte och mina ögon.
Jag var rädd att bli galen. Jag blev inte.

Min kära cockerspaniel, Sacha, dog ung oväntat. Det var en stor chock.
Inte ens idag kan jag tala om denna förlust utan att kvävas av gråt.

Föräldrarnas bortgång är sorgliga men ofta även väntade händelser.
Jag har inte ännu kunnat behandla dessa förluster.
Då måste det i familjen finnas en
som stödde andra över de kritiska sorgstunder.
Det var min del som förstfödd och läkare.
Det var andras tur att gråta. Jag grät inte öppet.
Jag höll gråten inne.

Min tur kom i och med obotligt insjuknande av min kära.
Att fatta, acceptera och förneka faktum
krävde alla disponibla tårar.
Jag lärde mig
att man kan gråta endast tills tårarnas källa är tom.
Jag hade erfarit mitt livs största tragedi.
Det finns inte mera ord att beskriva min sorg och förlust.

Tåren, du är min vän, min tröst. Tårarna, ni är min gråt!


© Heikki Hellman (120103)