Skedet stod helt still
i majkvällens dova efterklang.
Finns det uttryck
i det som återstår av ljuset
när återbörden
sjunker genom tilltalet
och alla röster får ny luft
med brännbara vätskor
och annat som gör livet
på något sätt uthärdligt.

Det var då tanken föddes
att inget och allt egentligen
beskriver samma utgångspunkt
och att flödet egentligen
bara understryker det oundvikliga,
den där tidsnöden
som förvandlas till ett förträngande.

Idag är jag inget mer
än det jag kan vara
och inget mindre
än det jag är när jag ser
det som pågår
och tilltalar det
utan att kräva mer
än drömmar utan omkrets.

Världen är ett pärlspel
med intentioner som insats.
Ibland händer det
att insatsen blir verk av stora mått,
oftast sjunker den i en pöl
utan synbar återverkan.

Jag ser mig själv ofta
vid den skärningspunkten,
mellan det jag kan uppfatta
och det jag kan ana,
just där ligger gränsen
mellan det som är liv
och det som hela tiden omger.

Jag ser dig – ändå
är det jag i dig jag ser –
Jag rör vid dig
– ändå är det mig i dig
jag rör vid.

Ekot förbereds,
fortsättningen är inte given.