Det nya året reser sig
ur raketaska
och vettskrämda hundar
till ännu en inblick
i ensamhetens rörlighet.

Snön är långsamhet
i ett synfält på väg hem.
Tystnaden blir bilder,
isblommande,
förrädiskt fallande
mot marken.

Okuvliga infall tolkar
det som faller:
inget är mer påfallande.

Tanken sneglar åt det omöjliga.
Allt är som det brukar vara,
men inget är på något sätt mindre.

Du rör dig runt mig,
du lever i din uppfattning,
där jag, som överallt,
ofta befinner mig.
Dolda stjärnor, antar jag,
är i position.