Jag är liksom fadd i kanterna
som en sfärisk kropp, otydlig
vill bara vara glad
vara fin
intelligent
rädd för att ställa krav, skuldbehållare
det är där allting brister
Jag vill bitas som en stora My
Rädd att ta plats på ett otrevligt sätt
Allt utan kärna tappar dessvärre form
Jag vill gå in i skogen, prata med urmodern
som ser med vinterbistra ögon på mig
-Är du rädd för din skugga?
Jungs arketyper fladdrar i skogen
Urmodern rosslar:
-Det går an med intellekt men det är dags att bli lite skitig.
Jorden är skitig men näringsrik
Audiensen är avklarad