Jag avundas er som någon berört,
jag avundas er som dricker kärlekens vatten,
jag avundas alla er som aldrig har hört,
hur hungrande demoner skriker i natten,


er som ej har skådat det svarta djup,
hur det rinner i ens ögon likt frätande var.
Jag sörjer den dag jag föll ner från det stup
som nu för alltid vill hålla mig kvar.


Jag är för ung för att bära denna hemska smärta,
jag är så trött, jag orkar inte mer!
Jag orkar inte längre börja klättra
utan glider bara ännu längre ner.


Jag saknar all den ödmjukhet jag böt mot hat,
jag saknar allt det liv jag böt mot död,
jag saknar vänskapsstyrkans proletariat,
jag saknar allt det hopp jag böt mot nöd.


De äter på mitt svedda kött,
jag skakar, gråter, jag fryser,
försöker dölja de sörjiga spår där jag blött
i detta eviga mörker där ingenting lyser.