Alla skriver någon gång en text om "ord". Där ordets makt, meningens lekfullhet och skrivandets härlighet står i centrum. En del människor behöver skrivandet som en överlevnadsgrej, som terapi, göra av med överskottsenergi eller ja, lika gärna för de fullkomligt älskar att skriva. Jag trodde jag älskade att skriva vid något tillfälle i mitt liv. Ville skriva långa berättelser men jag orkade aldrig lägga ner tillräcklig med tid på en text för att den skulle bli fullständigt färdig och bra.

Några år gick och jag nästan "återupptäckte" dikt-formen. Denna, ofta, korta skrivform etsade sig fast och jag förstod att det var rätt för mig. Nu kunde jag skriva lagom kort och samtidigt få det att låta bra. Mycket av dikters charm, för mig, ligger i hur betraktaren eller läsaren upplever texten. Jag som författare/poet har en uppfattning av min egen text, medan de som läser; läser, uppfattar och tar till sig texten på ett kanske helt nytt sätt. Vilket är mycket fascinerande.

Vanligtvis skriver jag mycket sporadiskt. Det kommer när det kommer. Det innebär ingen idétorka utan mer som att jag inte alltid behöver skriva. Känslan av att vilja sätta mina tankar på pränt kommer tillbaka lite då och då, nästan lite överraskande och jag skriver som aldrig förr igen... ;)

Det finns många duktiga poeter/ textförfattare och jag är fortfarande glad att jag hittade vägen in till denna förgyllande värld.


© 2012 Celticgirl