Betty stod i målningar av Bosch och Giger i en poloklänning utan öppning nertill. Hon riktade sitt rosa smör - åt ditt håll - och drog upp den saltiga fakturan från klyftan där hon förvarade sin väska av ormskinn och där blicken från ditt janusansikte skänktes vila och en mening med livet. Hennes dominans gick ut över de andra, hon fotograferades och stod i mitten som en lejoninna innan hennes tjänare följde henne in i taxin och färden slutade mot ett mytologiskt träd vars flisor blåstes bort som fnöske under huden, och en svart ambulans tog dem till en trivsam akut där de öppnades till dockor av sår och plåstrades om med morfin, och strövade in i en långsam värld.

Karaktären ur barnboken rotade noggrant i kartonger och fann notiser om sin födelse och såg vad som pågick, vilken sorts pollen som flög genom luften med samtidens dagsländor. Där i lådor med de tusen dagböckerna läste hon om verbala övergrepp på varje picknick hon välsignade och aldrig ångrade eller försökte glömma igen. Hon ögnade sig fram till slutet när Betty stod inför publiken som en naken chanteuse med behå och strumpeband som klängrankor över den hängande trädgården hon härskade över. Din enda uppgift var att komma ihåg ett ord som du nyss har glömt. Ni låg sked den sista natten och ni låg grensle över videkissor och löss - och julgåvor låg som slantar i munnen på en rosa djävul, och hennes ansikte rann grått när hon bar hela kollektionen som en tall bär sina barr.