Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Att gå mot solen på en evigt roterande planet.

Jag ska
klä av mig naken
fly från mitt hem

Bränna upp
allt det jag har

Vandra mot solen
på en evigt roterande
planet

Gå i cirklar

Ska vandra förevigt
fortsätta
även när benen
inte längre bär

Den personen
som först
klappar mig på axeln
och ber mig stanna

Ska jag förevigt älska
utan alla de masker
och förklädnader
som jag lämnat bakom mig









Fri vers av Glömmaren
Läst 209 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-01-22 18:44



Bookmark and Share

  miljas
Upproriskt, förlösande.. Snygg titel!
2012-01-22

    ej medlem längre
En bra, känslosam och lyrisk beskrivning av ett avsked där man lämnar precis allt bakom sig och vandrar tills man finner den där förlösande klappen på axeln som gör att man stannar till och börjar att älska nästan vem som helst som råkar snudda vid en. Man klär av sig fullständigt naken, bränner alla broarna och sedan inleder man uttåget från allt det invanda som en gång varit ens liv men där man inte längre känner att man passar in. Den här dikten är ett väl sammanhållet och mycket poetiskt uttryck för en färd och ett uppbrott som, fastän det kan förefalla som ett flyktförsök, ändå har ett slags mål. Det verkar som att man söker efter någon form av liv och förståelse, som att man så innerligt längtar efter att kasta alla masker och förklädnader som man vill träda ur och sedan för en gångs skull bli sedd och accepterad som den man är. Därför går man i cirklar tills man har funnit allt det där som man söker även om benen inte ens längre bär. Och kanske är det lite som någon en gång sa: hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig. Som läsare känner jag i alla fall den fylla styrkan i den här dikten. Den är mycket avvägd, ärlig och välkomponerad, och bär på stor kraft och längtan.
2012-01-22
  > Nästa text
< Föregående

Glömmaren
Glömmaren