Jag lovade aldrig någonting
för jag visste inte vad som gick att hålla.
Och jag har fått lära mig
att löften ska inte ges
utan möjlighet
till fullbordan.

Så jag lovade aldrig någonting
för fullbordan
är ingenting jag vet
någonting
om.

Lovar man ingenting
kan man sväva högt och fritt
se ner på alla de
som låser sig
i sin ensamhet

Men jag undrar för mig själv
vem som är ensam här.

För har man gjort ett löfte
så måste man stanna kvar.
Stanna kvar hos de
som man lovade bort sig till

och det gör inte jag.

Jag försöker att inte se det
jag försöker att inte känna det
men det mest ensamma av allt
är nog
att inte
ha någon
att lova sig till.

För jag är inte fullbordad
mina ord är tomma
mina känslor är stenhårda
och mitt hjärta är svart.

Men jag svävar ändå högst upp
och tittar ner på dem
som har någon att svära sig till,
och jag undrar för mig själv,
hur gör man för att våga hamna där?