Det var en dag,en eftermiddag
för inte alls så länge sedan.
Solen sken men luften var kall,
människor drog åt sina halsdukar, men knäppte ändå upp jackorna..
Fast bara lite.
Det var ju inte vår än.
En kille på skateboard åkte smidigt fram på asfalten
slalom runt människoben,
solglasögon.

Ett äldre par vandrade hand i hand,
hjälptes åt över trottoarkanten
kisade mot solens sken
starka tillsammans
diamantkärlek.

De påminde mig om min Farmor och Farfar,
som efter 65 år tillsammans fortfarande busade
kramades
kysste varandra på kinden
då och då.

Som fortfarande kunde titta på varandra med glitterögon
hemliga leenden i mungiporna
och fjärilar i magen.

De var alltid tillsammans,
men alla berättelser har ett slut.
Farmor hann före Farfar, lämnade ett plötsligt tomrum över köksbordet,
på andra sidan sängen, och i Farfars mungipa.
Det tog ett år innan farfar fick kyssa henne på kinden igen,
och nu ler jag för mig själv när jag ser fjärilarna på sommaren.
De påminner om ett långt lyckligt liv och lyckliga minnen.

..Att vackra solskenssagor faktiskt finns.
På riktigt.