Inatt sov jag så tungt som ett barn. Så som bara barn kan, för de är så oskyldiga och deras tankar är rena.
Jag drömde att jag var i ett hus. En vacker trappa i mahogny med vackra snidade och glänsande detaljer ledde slingrande neråt. När jag la handen på räcket kände jag den mjuka ytan mot min hud. Jag ville dansa och inte släppa taget.
Trappan bara fortsatte och fortsatte. Tittade man ner såg man inget slut. Bara en massa trappsteg och våningar som försvann ner mot någonting mystiskt och lockande.

Det var högljutt och varmt inne i huset. Så varmt att när jag satte cigaretten mellan läpparna och andades in kände jag hur min livskraft var full av energi och glöd. Den självantändes av elden inom mig och plötsligt stod någon bredvid mig, satte ett vinglas i min hand och sa "Välkommen hit. Detta är en plats för människor som njuter av stunden"
Jag hörde bruset av glada röster som delade skratt, hemligheter och upphetsade viskningar. Jag hörde klirret av glas som ställdes på bord och glas som slogs ihop i en skål för någonting kanske relativt slentriant men antagligen värt att skåla för en natt som denna.

Jag gick bredvid min värdinna
En Kvinna
Jag tror hon var någons mamma
Men just nu var hon min mentor och ledare
Nerför trappan
Gick vi och hon lärde mig om livet
Trappstegen blev ibland så smala att jag var tvungen att
Hålla i mig
För att inte snurra fortare än benen kunde bära mig
Jag visste inte när det skulle sluta
Ibland gick trappan så rakt och lätt
Att jag bara flöt med
Som man ibland gör i livet
I trappan satt just
Mitt liv
Och tittade upp
Gamla älskade vänner
Eller människor jag glömt och knappt
Mindes
Också händelser som hoppade fram
Som en déjà vu
Ett minne att återuppleva
Och glädjas åt

När jag vaknade
Fortfarande drömmande
Med musiken från festen spelandes i bakgrunden
Av det verkliga livet som hände utanför min dörr
Så tog jag min dröm till mig
Och förstod att trappan
Är vår livsväg
Som ibland snurrar och är så smal att
Man faller
Ibland når vi golvet och står still en stund
Utforskar rummen och bygger nånting
Lämnar ett spår
Innan vi går vidare
Nedför trappan
Eller uppför trappan
För visst känns det tungt ibland
Och jobbigt
Att ta sig framåt
Men också lätt och roligt att springa nedför en trappa
Som mot ett mål
Man vet väntar
En helt ny våning
Av livsupplevelser

Jag satt nyvaken och lite besviken, som man alltid är när man haft en härlig dröm och plötsligt kastas tillbaka in i en grå verklighet. Men jag drog undan gardinen, solen lyste och jag kände hopp. Hopp inför att nu ha lärt mig något nytt om mig själv. För visst måste det varit så tänkte jag, att nu är jag redo att leva mitt liv, som om varje dag vore ett litet och till synes obetydligt trappsteg - dagar som tillsammans blir en trappa full av oväntade äventyr.
Plötsligt kändes mitt liv lite mer spännande än det gjort när jag kvällen innan slutit ögonen.



Konstigt - det där med drömmar.