Skuldrornas rundning visar redan på avstånd att kraften sakta ebbat ut ur hans kropp. Den mångåriga vardagslunken i stålverkets sottunga gjuteri, de dagliga tunga lyften av glödande järn framhamrat i ilsken löpmeter efter ändlös löpmeter. Den ständiga hettan, det aldrig upphörande bullret, den aldrig mätta stämpelklockan, alla samverkar till att kröka den starkaste rygg. 'Han kunde ha blivit något' brukade hans farmor säga, 'han hade läshuvud', men läsning och studier var inte att tänka på. Att slösa tid på att bygga upp ett annat liv för en egen framtid i en familj där inkomsterna aldrig varit ens nära utgifterna var otänkbart. I hans ungdom såg arbetarrörelsen ännu på högre studier än folkskola med misstänksamhet.

Där hemma satt hans lungklene far och hostade vid minsta ansträngning, hans nästan ständigt rödgråtna mor slet med egen och andras byk, vardag som söndag. De pengar som kom in for mycket fortare ut. Hur skulle det finnas utrymme och möjlighet att lämna dem i armod för att studera på någon främmande ort långt borta? Gruvan som knäckt faderns lungor betalade inte för obefintliga arbetsinsatser. Så vad Astor än hade kunnat bli så blev han en järnverksarbetare vars skuldror var dömda till mödans kroklinje från den första dagen då han satte sin fot på brukskontoret.

Han var just sjutton år då han fick sin första, enda och sista anställning. Han hade just kommit hem denna fredag, denna högtidsdag, denna födelse och dödsdag. Den 68:e födelsedagen. Vid en ålder av 67 år fick han livsledigt. På brukskontoret hade han för någon timma sedan lämnat ifrån sig skyddutrustning, verktyg och nycklar. Han hade fått sin sista lön i det vanliga bruna kuvertet, arbetskamraterna hade stått tysta bredvid honom i omklädningsrummet, några med illa dolda tårar i ögonvrån, några med valhänta försök att skämta om den lyckliga ålderdomen, några med bortvända ansikten och ordlösa farväl.

Den unge disponenten hade hållit ett tal som borde vara minnesvärt men vars blotta förekomst och sammanhanget i vilka det hölls förhindrade att de fastnade i minnet. Det enda han kunde minnas var att hans femtio år som bruksarbetare framhållits som ett exempel för andra att ta efter.

Det schatull som disponenten hade tryckt i hans värksvällda händer innehöll ett armbandsur i 18 karats guld. Fint schweiziskt verk förvisso. 'Precisionsurverk', exaktheten, på sekunden när, garanterad i den bilagda garantisedeln. Schatullet låg framför honom på den rutiga bordduken, han drack sin sista 'komma hem från jobbet' kaffeslurk.

Han öppnade sin avskedsgåva, vred den mellan sina händer, lade ner den framför sig och betraktade den tyst och stilla. Han knäppte händerna i nacken, satte upp sina fötter mot bordskivan och sköt sin stol en bit ifrån bordet. Han vände blicken mot taket och tårar steg i hans uppåtvända ögon.

-'Nu när jag inte har mer tid att passa, får jag en guldklocka, som plågsam påminnelse till mig att min tid är ute. Det är faktiskt för djävligt.'

Sekundvisarna hackade sig fram i boetten. Med ett livslångt ursinnes kraft vräkte han klocka och schatull i väggen.