Man tänker sig att saker och ting skulle ha förändrats. Trots att man fortfarande är ung ser man tillbaka på åren och försöker hitta tecken på att något hänt. Att något djupnat. Att något förändrats. Att den där osäkerheten skulle ha dött. Eller i alla fall smalnat lite. Att man har förbättrats. Kanske ser mer. Eller ser annorlunda. Att man beter sig annorlunda. Att andra är annorlunda. Att allt skulle vara annorlunda. Lite bättre. Att svaret skulle vara ett annat.


Trots bra dagar och dåliga dagar kan man dock inte komma undan det tryckande faktum att inget har förändrats. Man kan blunda och räkna till tio, intala sig att någon enda sak skulle vara annorlunda. När man öppnar ögonen är vi dock kvar i samma svarta spiral som vrids majestätiskt bottenlös.


Till en konstant grå himmel ser man samma ögonblick passera en igen och igen och igen. Hela tiden samma frågor, hela tiden samma svar. Samma oändliga rad av likadana mornar där inget förändrats över natten. Samma sympatiska blickar, samma svar per SMS. Samma gester, samma sätt att röra vid håret. Samma ointresse. Samma ambition. Samma leende, samma skratt. Samma brist.


Och likt hur en låt går på repeat i huvudet är man fast. Klockan rör sig från 12 till 12, och allting upprepas igen och igen och igen och igen. På randen till en bottenlös trappa svävar jag i nån annan grå, skugglös dimension, trots att allt är så nära. Bussar kör förbi, bara en armlängds avstånd ifrån. Ackompanjerad av en grå himmel rör man försiktigt vid den regndroppe som snart faller igen. Och igen. Och igen.