Nej de levde inte lyckliga i alla sina dagar. De levde spänningsgfritt och bråklöst. Opassionerat och pliktskyldigt. De bråkade nästan aldrig om något. Båda lika konfliktskyende som rhododendron skyr kalkjord och vägrar växa, krymper och dör i otjänlig jord.

Inga tröstbataljer, inget grälhett samliv. Händelselöst var det inte, men tillplattat och enformigt, och framför allt förutsägbart, likalydande. Den ena dagen en synonym för den andra. Ett outtömmeligt lager karbonpapper lagt på den ena dagen efter den andra. Det är fel att säga att de växte isär, de fanns aldrig ihop, bara samtidigt närvarande i samma rum. Vad som drev dem samman till äktenskap finns det även mellan dem delade meningar om, men oavsett om det var konvenansen, traditionen, kulturen eller det sociala tryckets förtjänst så vigdes de i ett litet bönhus av mindre gudomlig sort, ett frikyrkokapell alltså, en gång för länge sedan.

Inga gräl, inga försoningar, men två barn ändå. Gräl om barnuppfostran då? Nejdå, de var rörande överens på den punkten, de var överhuvudtaget så överens att ingendera någonsin yppade en enda tanke av sin egen mening. Det var en del av den mörkläggning som självutplånandet både förutsatte och krävde. Både trodde sig veta vad som krävdes av dem i denna instutition som kallas äktenskap.

Nå, bomber briserade då och då, nästan i förbifarten och nästan oavsiktligt. Efter sex års äktenskap och intermittent samliv som resulterat i två fina barn deklareade hon att 'sex för henne bara var en pliktuppfyllelse för husfridens skull'. Det var ju sånt männen behövde, så man fick väl ställa upp, som sagt för husfridens skull. Effekten på hans självbild doldes den såväl som så många andra sorger. Någon att dela med hade han inte. Att för någon annan tillstå att fasaden var en falsk yta på en bräcklig byggnad var otänkbart, för övrigt ingick det inte i hans repertoar av självhjälp att artikulera sina egna bekymmer. Man gjorde inte så i hans släkt. Man led och teg, eller höll åtminstone masken långt efter det att det bakomliggande smulats sönder till illusionsförlustens grus.

Kärl går till sina brunnar tills de spricker. Så även detta. Han föll för en passion och en till och ännu en. Han fick upprättelse i dessa för sin på hemmaplan krossade självkänsla, men det kostade hemmaplanen. En sommardag berättade han för sina barn att han tänkte flytta ifrån dem alla. Barnen tog på sig skulden för föräldrarnas separation, som de ofta gör, och drog slutsatsen att det var dem som pappa inte ville veta av. Det gjorde ondare än att detta äktenskap inte höll. Att fasaden rämnade och att han i andras ögon blev lika liten som han var i sina egna.

Hon var villig att förlåta hans felsteg och fortsätta tillsammans. Han ville inte mera. Varför det undrade hon? 'För att ett liv med dig är evig vinter men aldrig julafton' sa han.

Hon tappade sin självbehärskning för första och enda gången under deras sexton år tillsammans och gav honom en rungande örfil.

Självklart gladdes han över den örfilen. Det var ju i alla fall någon slags passion. Fast alldeles väldigt mycket för sen för att ge nerv åt ett äktenskap. Hon å sin sida kunde inte förlåta sig denna förlust av självkontrollen och skämdes bittert över sin fallna gard. Inte över örfilen.

Avståndet mellan dem kunde inte vara tydligare.