Slowfood är ett begrepp som bara kunde födas i fastfoodlandet. Som en pendelsvängning mellan industriproducerad natur-oegentlig och i förhållande till sitt ursprung oigenkännlig bukfylla tar en del av världens trendsetters ett steg tillbaka och börjar om från början. De lagar mat från grunden, ja så grundligt att de helst plockar den färsk ur jorden i tv-programmets början. Det blir så autentiskt att se morötter dras ur jorden, borstas av och torkas mot kockrockens ärm innan de lystet knapras. Några varningar för botulin förgiftning kan man inte räkna med. 'Lite skit rensar magen'.

De flesta råvaror har i processindustrin utsatts för strömlinjeformandets absurda krav. Grisarnas fettlager skall alla vara exakt lika. Gurkor skall ha minimal böj för att förpackningsindustrin skall vara nöjd, äggen skall sorteras så att de alla håller 55 gram och därmed passar i kartongen. Kunden reagerar mot variationer, kunden vill ha jämnhet i produkten, sägs det.

Långsamhetens lov sjungs av alltfler. Gamla maträtter får en renässans, råvaror som ratats i decennier blir avant-gardkökens signum. Njurpaj och lungmos får status, och pölsans vänner får pröjsa oxfilépriser för sina korngryn med hackad inälvsröra på trestjärniga krogar. Allt det som ratades av deras föräldrar hittar de matintresserade ungdomarna tillbaka till. Snigelskalshållare syns alltmer sällan på loppis, de har snappats upp av restaurangerna. Sniglar är kvalificerad slow food.

De tillhör samma slags smårysliga matkategori som kroppsvarmt sälspäck, vällustigt slukat i rått tillstånd av genuina innuiter på video, dekadenta sörplanden av ännu i citronsaft skälvande ostron och annat nästan ännu levande som finner sitt öde mellan tänderna på en eller annan folkgrupp. En fet wichitimask i händerna på en aboriginee strax innan han biter den itu och slukar den vällustigt upprör mer än femhundra lik av kvinnor och barn i Homs, Syrien.

Mat skall vara stilla , åtminstone när den väl hamnat på tallriken. Sushifisken gapar mot restaurantkunden, man får vända bort dess ansikte innan man lösgör de lövtunna köttskivorna från den ännu ryckande ryggraden. Ta aldrig grovsalt på nyfångad ål, den slingrar sig bort från hinken i våldsamma konvulsioner.

Men nu var vi inne på sniglar. I sina skal och väl indränkta i sin persillade, doftande av vitlök och droppande av smör serveras de på en tallrik med ett antal gropar, en för varje snigelskal. Vi är kanske i Aix en Provance, eller i Noyens, eller i Jurabergen. Sniglar finns. Sniglar dör på fastande mage med bara sallad sista veckan.

De två resenärerna har funnit en trivsam 'auberge' och sitter i restaurangen vid det med rödrutig bordduk försett rustika ekbordet. Den ene snigelvan, den andre komplett snigelnovis. Tolkningen av menyn övergår i animerat samtal om huruvida man skall hålla sig till Boeuf en carotte eller våga äta sniglar. Till sist övertalas den oerfarne att pröva en portion. Bara sju sniglar till att börja med, det är den lilla smakprovsinriktade versionen.

Tallrikarna kommer till bordet, doftande, smörsimmande, snigelöppningarna täckta av grön persillade. Förvirrat studerar den okunnige sin utmaning. En griptång och en liten gaffel med två långa tinnar ligger bredvid tallriken. Han frågar inte hur man gör. Man får inte visa att man inget kan, det är ovärdigt den sanne turisten. Han tar en hel snigel, med skal och allt och stoppar i munnen. Med förvåning tittar kompanjonen på honom och säger.

-'Hördu dom heter inte 'det ska gå', utan 'escargot!'

Ur munnen far snigelskalet och snigeln.

-'Aha, man ska ta dom ur skalet?'

-'Absolut, det går inte fort att äta sniglar, det är slow food ser du.'