Du blev som min osmos
Min reningsprocess
I mitt livegna kosmos
Sägs jag veta bäst

Nu sägs det atomkraft
Är vägen att gå
Jag glor sönder solen
Och vägrar förstå

Men allting är lögner
Som nån hittat på
I döende brungräs
Med vittrande strån

Vi är nog rätt lika
Vi människobarn
Ett fåtal har vettet
Och tänderna kvar

Svårt att ta in saker
Som om jag led utav damp
Men vem säger att smultronställen
Måste leda till svamp

Min tilltro till saker
Har mig veterligt krympt
Men jag håller på masken
Och ler lite skyggt

Jag bär en bombrustning
Och jag bär den med krut
Man måste döda det som smärtar
Har jag lärt mig till slut

Ett mellanperiodsliv
Ett Weimar eller två
Att socialismen är vacker
Sägs ha stämt då och då

Men inget är vackert
Det fattar ni väl
Inte ens radhusidyllen
Hos de som har det fint ställt

Ändå kanske en ljusning
Längst nån horisont
Kan ge mig en tjusning
Eller nåt sånt någon gång

Att andas av luften
Fortsätter jag väl
Drar in syret girigt
Tills nästa farväl

Hälsa med handen
För snart spricker ditt skinn
Hoppas att nåns handrygg
Blir en nyckel i din
Som din tryckt i min