Ljuset åsidosatte mörkret
vintern, du är inte mer än ett minne
sista vita snörester
har smält bort

Midvinterns
mörka himmel med sina stjärnor
snöiga skogen i nattlig månsken
inte mera än en saga?

Vintern, du var grym, sträng
mången av mina små bevingade vänner
omkom i köld och av hunger.
Livet är brutalt, selektivt

Koltrasten, min själs fågel!
Försiktigt drillande
du kungör vinterns slut,
du överlever, du livets kunniga

— i min brådskande ungdom anade
jag inte, att jag kunde vara övergiven en dag
då vore det viktigt att ha en tröstande själsvy
skog, hav, kärr kanske fjällar?

Årstider kommer och går, tiden går
även klockslag glöms ofta
att man åldras tvingar oss avväga
snart finns det inte mer än minnen!

© Heikki Hellman (120330)