Augustimånad på svenska västkusten. Nära havet, så nära att just denna dag ingen synlig gräns finns mellan himmel och hav. Spegelblankt vatten så långt ögat når, utom just där Danmarksfärjan passerat Böttö fyr. Loja bogsvall snabbt uppslukade av stillheten. Inte ens måsarnas läten förmår att störa tystnaden, det är som om de av respekt för lugnet mellan stormar lagt sordin på sina skränpipor.

Det är i ljungens tid. Den tid då de gråa urtidskullarna ur varje skreva visslar en honungsmelodi och spräcklar landskapet med rosa skimmerluvor över ljungens knotiga grågröna ris. I de små pölarna på hällebergen, de där som brukar torka ut helt lagom till att ängsullen blommar som bäst med sockervaddstossor, far skräddare omkring på de sista öppna ytorna. Sileshåret och fetknopparna randar tuvorna av starr och gröe. Halva äggskal i gräset avslöjar den sommarens barnkammare för silltärnan eller en skrattmås. På högsta höjdens stenblock ligger uppfläkta och soltorkade skal av blåmussla och strandkrabbor, här sitter Havstruten på spaning efter måltider när och fjärran. Alltid denna svartvita profil ända fram till solnedgången. Inget får förfaras, allt skall tas tillvara. Nätverket av informatörer kan varenda utkomstmöjlighet. När den eller den sommarstugeboende lägger ut dagens matrester på berget trollas en armada av renhållare ur den nakna skyn. Argusögonen ser och vakar.

Över de duvgrå kullarna släntrar en av den moderna tiderns jägare. Utan fångstnät, utan skjutvapen, men med kamera. Han är på sommarviste på egen hand. Med ett flertal objektiv i väskan slängd över ena axeln och med kameran i hand har han i timmar fångat det som låter sig fångas på bildruta efter bildruta. En halvsjunken bohuseka i Tjuvklämman, trutskrov i tångvall, fiskskelett bleknande i sensommarsolen, dunklädda fågelbon i kråkrisets helgd, och motvilligt, en del av den moderna tidens elände, strandrand efter strandrand av tomma plastföremål. Vanhelgandes det miljonåra arvet som de insiktslösa dränker med sitt avfall. Tjärat tågvirke på en pollare, nylackad eka hängandes i däverten på en skonare i fiskehamnen, trasiga fisknät flappandes i vinden vid en sjöstuga.

Han fångar livet och döden, fifty fifty. Hemvägen anträdd, skråar över berget, undviker den badgästöverlupna vägen till badplatsen. Klättrar högre i skrevorna kommer upp på de släta kullarnas krön, hav av ljung och kråkris, odon och mossa finns i varje millimeter tillgänglig mark. Han stannar, tar ännu en bild av kvällsolen som närmar sig havets famn. Ur ögonvrån ser han en rörelse. Försiktigt rör han bara ögonen i rörelseriktningen. Inget syns vara levande. Tog han fel? Han lät sig stå stilla, vara stilla, lät sig bara vara, inget göra. Då löser dig ur den spräckliga ljungen en fantasmagori. Han ser 11 runda föremål i all den övriga geometrin. Mitt i en liten sänka sitter en rapphöna med sina tio ungar. Alla ungarna sitter fastfrysta i överlevnadens lydnad och tillsammans med den över dem utbredda moderskroppen fixerar de hotbilden några meter ifrån dem.

Fotografen, människan, fångstmannen makar försiktigt fram sin kamera. Teleobjektivet lovar en närbild på hönan och ungarna som utan tvekan blir årets bästa bild. Ja, kanske livets största och bästa.

Som i en tablå på Naturhistoriska museet kunde du sett dem där på gnejsens bädd. Han får in hönan i rätt position, alla ungarna ser på honom. Skärpan inställd, bara att trycka av.

Istället för Konicans vanliga slutarrassel hör han bara ett dovt 'kloick!'

Sista rutan på sista filmen redan exponerad, Filmslut!

Bara i hans minne lever bilden kvar, och bara ljungen och kråkriset minns hans förtvivlan.