Du känner till de dagar då det sammantagna bördorna av själva varandet räcker till för att man med ett ångestskri skall avsluta dagen inför sin badrumsspegel och bli tvungen att släcka ljuset för att man inte ens står ut med sin spegelbild. Man borstar tänderna i mörker hellre än att behöva ta sin egen existens på allvar.

En sån dag inträffade för Georg Bärntson i skarven mellan frostnupen mars och växelvarm april. Ena ögonblicket: ishinna på bilrutan som plastskrapan med näppe rådde på, andra ögonblicket ett snöblandat ösregn som strax förbyttes i strålande solsken och flygande skyar. Vind som riste träden ner till sina rötter. Vind som riste, kyla som bet, sol som värmde kortfristigt, gäckande spefullt. All klädsel antingen för mycket eller för lite. Är man inte vän med sig själv är all klädsel fel. Han förstod som i blixtbelysning de ideliga ombyten som hans senaste kvinna iscensatt inför varje ny konfrontation med ett liv i offentligheten. Hon kunde byta mellan fem, sex, ja, sju olika set innan hon var nöjd, sen gick hon ut till bilen men blev missnöjd för att skorna inte stämde med vädret. Proceduren att anlägga nytt skal, ny yta började om. Han vande sig.

Men så hade det skett som hör till tidens 'mores': hon tröttnade på honom och försvann ur hans liv. Trots att han hade ett sådant tålamod med hennes ombytlighet.

Just skarven mellan mars och april är fel tid att bli övergiven. Man är vinterblek och väderslapp, allmänt grinig över allt det ogjorda och man vill ta ut sommaren presto. Det är för långt till vår, för långt till sommar, för långt till semester. Förresten spelar semestern ingen roll, han har ju ändå ingen att dela den med. Han tillhör de övergivnas ständigt fluktuerande skara, och dessvärre också till de ständigt fluktandes skara. Varenda kvinna i hans synfält ägnas granskande blickar.

Det hörde till den grymma medelåldersexistensen att motsvarande nyfikenhet alltmera sällan fanns hos någon av det motsatta könet. Utom då han återvände från en dagstur på en kryssningsfärja till Finland och fann sig inklämd mellan fönstret och gången av en medelmåttigt berusad dam i övre weltervikt och prydlig men synnerligen ålderstigen Ellosklänning och med den hämmade människans hela ljudvolym när hämningen släppt. Han åhörde hela hennes livshistoria, tre gånger. Han nickade, mumlade jakande där det tycktes lämpligt och protesterade inte över en enda vass insinuation om det manliga släktets otillräckligheter. Han höll med henne om allt, det föreföll lugnast så. Han var så tillmötesgående att hon gav honom ett erkännande just som klacken på hennes ena röda finsko bröts av vid avstigningen från bussen på Cityterminalen. Han fick till och med en 'rom och cola' doftande puss på kinden.

Det var när han banat sig ner för trappan till T-banan som dråpslaget kom. Från ingenstans hördes en hög röst som ropade 'Georg, Georg' och någon grep hans axel och svängde honom runt och en för honom okänd kvinna i gåbortstass kysste honom häftigt. Men bara en gång. Fast mitt på munnen.

Rodnande, fumlande med handväska och ur den framtagandes en näsduk, med vilken hon hastigt försöker torka bort det körsbärsröda läppstift hon melerat hans mun med, stammar hon bara ett hav av ursäkter:

'Å förlåt jag skall aldrig göra om det. Ni måste tro mig, jag trodde ni var min käre Georg men ni är ju inte det minst lik honom , fast lite, men bara bakifrån.'

'Jag heter också Georg,' sa han. 'Vill ni ha tillbaka er kyss?'

Hon gapskrattade efter ett ögonblicks häpen tystnad över förslaget.

'Va, här? Och nu?'

'Ja det gick ju bra nyss', sa han leende.

Med en ny och ännu mer frustande skrattsalva vände hon på de högklackade och trippade iväg mot Pressbyrån. Hennes klackar höll för den abrupta vändningen och Georg Bärntson tittade efter henne med längtande blick. Med en ironisk suck konstaterade han att en felplacerad kyss ändå var bättre än ingen alls.

Men framför spegeln samma kväll borstade han ånyo tänderna i mörker.