Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Från samlingen Middag med det klädda liket.


På andra sidan muren

Faller genom bottenfjärran djup av spöklik sorgsenhet i dunkel och kammar övergivet torg dag ut och in efter smulor som kan leda tillbaka till en brödkorg.
Det är tjäle i marken på fläck där det en gång stått en redwoodskog,
och ett nytt frö som väntar på ett lyckat försök i att hålla en eld i gång.
På natten försöker jag gräva fram lite längre på tunneln,
om jag rör spaden på dagen så skäller den svarta hunden,
men när jag väl får tillfälle så har jag mitten av handen på tummen,
har flytt uppgiften stora delar av livet men aldrig lyckats gömma mej.
Att inte veta vilket brott man sitter för, inte ha nåt minne av nån rättegång,
sen jag kom hit har det blivit värre och min hälsa den försämras fort,
de säger att jag är en fara för allmänheten och måste hållas här med tvång,
har en hemligstämplad journal som jag aldrig fått lov att läsa.


Jag har slangar in i torson som går in i maskiner,ser ut som en mumie gör,
och nån annan måste hålla upp koppen för jag ska kunna äta ur den med sugrör.
Hamnat i koma sen vaknat som en grönsak, och ser och hör vad du säger men kan inte röra en enda del på min kropp. Och jag pendlar fram och tillbaka mellan ett helvete och en vilja till inre revolution, men försöker blinka fram
28-12-19-11-1-18-4-5-10.



En gång innan jag dör vill jag kunna säga när man väl lärt sig att cykla,
nej från och med just nu vill jag kunna betrakta starka sken och själv
flamma det så att andra stannar med häpnad och tittar.
Det här är som att försöka lära sig sticka med hela jävla hjärnan som nystan,
och kläderna kliar för mycket för att bäras så hela själen får frysa.
Jag springer i en grotta under lossnande stalaktiter och över ihåligheter,
försöker hitta rätt förklädnad och infiltrera försvarshögkvarteret,
försöker bryta ut från min institutionalisering i konservburkens evigheter,
och med andra medel ta mej över på andra sidan muren.
Vinden talar med en röst från ett spöke,jag ser och hör saker,
ensam i en mörk skog vem övervakar mej,
det enda ljuset från matluckan en gång om dagen,
ett hål i golvet och ett igenmurat fönster mot gården.




Fri vers av nånja
Läst 287 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2012-04-09 01:58



Bookmark and Share


  i af apa
det här är
att försöka lära sig sticka med
hela jävla hjärnan som nystan...

så jävla
bra...!!
2014-09-15
  > Nästa text
< Föregående

nånja