Det här var dagen som plåstrade lossnande mosaik me kopp koffein i mjuk fåtölj och spände fjädern i konstigt huvudböj med inget annat än vardaglighetens ljud fördröjt.
Det var hemmasitt och ett litet söderfik o skönheten i att tystnaden inte blivit bruten av en nödreplik.
Det var mötet vi hade, det var bilder på en vägg,
och ett gäng hippas värld och jag som spillde i mitt knä.
Det var inget inbillat läs,
att efter en titt listat ut vem någon är,
utan för mej var det en paus från att sitta stilla i min bubbla, istället lyssna på pulsen bulta och bara vifta på min hundsvans.