Världen vi lever i är så galen att man uppgraderas från människa till kändis om man visar sig på TV. Som om kändis var en högre form av mänsklig tillvaro. Det är inte nog att vara människa, kapabel till musik av förunderligaste kvalitet och litteratur av världsomskakande karaktär, man måste också synas vara någon. Det blir man i informationssamhället om man har varit synlig i TV. Nå kanske inte i vilka sammanhnag som helst, men ändå. Har man blivit överkörd av Bert Karlsson vid en audition till Idol eller liknande är man nästan herostratisk och klippet rullar på YouTube dagen efter sågningen.

Har man varit med i ett debattprogram och sagt något som retar de flesta inklusive programledaren så har man sitt fejs på löpsedeln nästa dag. Har man varit osedvanligt vedervärdig och självupptagen i någon av alla förnedringshower som samlas under begreppet underhållning kan man bli riksdagssman nästan utan kampanjbudget.

Att synas är att vara. Att ha synts på TV är att vara någon med stort n. Uteblir den mediala uppmärksamheten kan hela livet tyckas meningslöst. Bekräftelsebehovet är viktigare än mat, sömn, hälsa och sex. För en del.

Gustav tillhörde dem som av många goda skäl inte sökte strålkastarljuset. Han hade varit föremål för uppmärksamhet av det sämsta slaget i sin ungdom. Den sort som kallas mobbing numera. Att hålla sig undan, att springa fortast, att aldrig visa hela sin profil i dörröppningen var ett överlevnadsvillkor. Att hålla sig borta från scenen en förutsättning för att leva. Han hade haft två i synnerhet plågsamma skolkamrater som med råge hade fyllt hans behov av att synas. Han kunde livet igenom bara komma ihåg dem och deras försåt, bakhåll och konstanta terrorisering av honom med en klump i magen. Deras ansikten hade han förträngt.

Nu hände det sig att Gustav gjorde sig ett namn ändå. Det hände sig till och med att han blev inbjuden till ett halvtimmas program i en TV studio där ämnet skulle vara 'hyckleri'. En söndagsförmiddag sändes programmet där han i ett djupt samtal med en studentpräst från Lund samtalade om varför så många som sade sig älska sanningen så ofta framstod som så falska hycklare.

Det spelar ingen roll vad samtalet handlade om. Det viktiga var ju att han hade varit på TV. Inte för hans egen del, men väl för en av hans gamla ursprungliga vedersakare. Tillsammans med sin fru satt Gustav senare det året på Ljungrens Cafés uteservering på Kungsportsavenyn i Göteborg för en välförtjänt fika. Alla platser var besatta, vädret var utmärkt, stämningen trivsam. Som det händer ibland blev han medveten om att någon stirrade på honom. Försiktigt vände han sig om i en vid cirkel och mötte ett par brunsvarta ögon som intensivt stirrade på honom. Utan att känna igen ansiktet reagerade hans mage med en isande klump. Hans puls rusade, blodvågor hamrade i hans tinningar och han kippade efter andan.

De bruna ögonen reste sig från stolen och mannen banade sig fram mellan de andra gästerna och kom fram till Gustav, ställde sig mitt i hans synfält.

-É de itte N N. Kommer du ihåg att vi geck i samma klass på T skolan?'

Gustav svalde för att kunna svara. 'Jo jag gick i den skolan, det och det året för trettiofem år sedan..'

''Ja ja töckte änna att det var du. Jag såg daj på TV i våras.'

Hans beteende var kristallklart. Här var någon liten obekräftad människa som nu kunde frottera sig med en 'kändis', månne glansen från kändisen skulle förläna honom ett uns av samma guldstoft.

Gustavs inre ögon kände plötsligt igen honom. Ett sedan den tiden bortträngt ansikte dök upp. Han ville minnas att det uppstod en av alla de gånger när han själv legat på rygg i snödriva och just blev mulad av samma bruna ögon. Raseriet i hans mage tvärstannade och övergick i ett närmast okontrollerbart fnitter mitt emellan mjälte och bukspottskörtel.

'Han blev aldrig mer människa än så,' tänkte han, och tyckte för första gången oändligt synd om sina forna fiender.

De hade ju aldrig varit på TV.