Marabou, marabou, marabou, ma-ra-bou, ma-ra-bou... Uppsjungning i körsammanhang kan ha denna övning som standard. Men för de flesta svensktalande är 'marabou' synonymt med mjölkchoklad. Mmmm ..' Marabou Mjölkchoklad'  och läppar i megaformat som vällustigt slukade några rutor var bioreklam som hette duga. Marabou... På Haiti är en marabou en människa av blandras mellan afrikanska och europeiska förföräldrar. Och det är namnet på en stor stork som bakifrån ser ut som en 'typisk' begravningsentrepenör.

     Förr åkte jag mycket tåg. Många tåg i alla riktningar i landet. Många mer eller mindre intressanta medresenärer och många destinationer, många mer eller mindre förväntade uppehåll i resan och dessas konsekvenser. Det finns en magisk verkan av att hundratals människor gungar i takt med hjulens dunkande över rälsens växlar, och förr, över dess skarvar.

     Tågresandet ger tillfälle att studera medmänniskor och deras göranden och låtanden. Det kan vara svårt att avstå från det. Flera timmars långa bredvidsittanden, ibland delande av samma armstöd möjliggör att läsa andras tidningar, manuskript till tal de skall hålla, och djupa insikter i vad resenärer anser vara nödvändig färdkost.

      Jag klev på tåget i Stockholm, destination Nässjö för min del, för byte till rälsbuss mot vidare destination Vetlanda. Det var ett av de gamla tågsätten där man satt i avskilda avdelningar med sex sittplatser i två rader mitt emot varandra, men inget bord emellan. Jag hade gångplats med ansiktet i färdriktningen, alltså näst sista raden sittplatser före dörren till baggage och toalettutrymme och utgången. Platsen bredvid mig förblev tom till sista minuten före avgång. Pappersremsan visade att platsen var bokad mellan Stockholm och Norrköping. I sista skälvande sekund hastade en äldre man in och irrade med blicken över platsnummerna. Lättad såg han att hans plats var fri. Han bar en gråmurrig överrock, en mörk murrig kostym, ett par oborstade men kraftiga lågskor, en solkig och ostruken skjorta och en hemvävd slips på trekvart, illa knuten och lätt vänstervriden i förhållande till kragens uppkrullade tabbar. Rakningen hade med flit hoppat över vartannat skäggstrå.

     En portfölj med rem och spänne öppnades. Ett hundörat manuskript, en påse med banan och päron, och en Marabou Mjölkchoklad, 200 grams kaka, gjorde sällskap på sätet. Portföljen tömdes vidare på glasögonfodral i brun krokodilimitation och en Bic kulspetspenna, billigaste sorten. Allt detta noterades ur ögonvrån. Rocken hängdes på en galge bak sista radens sittplatser och så småningom hamnade den något desorienterade gentlemannen på sin plats bredvid mig. Med glasögonen på näsan, fodralet tappat i golvet två gånger innan det stuvades i ena kavajfickan, plockade han fram sitt manus och började läsa det. Med knyckiga bokstäver noterade han små notiser, strök under, streckade i marginalen och ibland läste han halvhögt någon mening för sig själv.

     Manuspappret såg ut som hans personliga brevpapper. I brevhuvudet stod att läsa: Biskop F F i  N N kyrka. Adress och telefonnummer. Det framgick av en vidhäftad lapp att han skulle hålla sitt föredrag i en aula i Norrköping inom en timma efter ankomsten.  Jag hade alltså förmånen att sitta bredvid en livs levande biskop, om än i en för mig okänd del av samfundssverige. Min nyfikenhet var väckt. Jag tillstår att jag läste hans manus med stigande intresse. Men mitt intresse motsvarades inte av textens begriplighet. Skulle han hålla detta tal så kunde det bara falla en publik på läppen som helt enkelt var beredd att godta en långrandig räcka retorisk gallimatias.

    Mitt intresse för hans förehavanden svalnade efter hand som jag fick nog av att smygläsa hans anteckningar. På andra sidan mittgången satt en dam med extravagant utsvängd hud och läste en veckotidning som jag kände igen. Jag hade sedan flera år varje vecka skrivit ett antal texter som publicerades i tidningen. Damen ifråga läste just en av mina texter och mitt fotografi syntes bredvid ingressen. Hon kastade var fjärde sekund en blick åt mig och ibland plirade hon det där igenkännande och konspiratoriska leendet. Jag röjde inte med min blick att jag vare sig kände igen tidningen eller mig själv. Hela tiden varvade hon läsandet med djupdykningar i en ask Marabou Mjölkchoklad i pralinform. Emellanåt kommenterade hon innehållet i den lästa tidningen till sin reskamrat som av hennes tonfall att döma måste vara hennes man.

     Hennes kommentarer hade alla karaktären av nedlåtande observationer över andra människors brister och synder. Frosseri var undantaget. Det var strax efter Nyköping, medan vi snirklade fram i Kolmårdskogarna som jag tappade intresset även för detta ressällskap och dess lektyr.

     Herr Biskopen letade nämligen plötsligt febrilt efter något. Drog ner portföljen från hyllan, inventerade den, muttrade något, stängde den och sköt in den under sätet. Letade i fickorna i kavajen. Muttrade mera, men det sökta uteblev. Bananskal och päronskrott samsades kladdigt i en plastpåse som han jonglerade med manusbunten.

    ' Nästa uppehåll: Norrköping, Norrköping.'  Ur den skrapiga högtalaranläggningen rasslade informationen fram. Vi passerade just Åby. Biskopen fiskade fram portföljen, pulade ner manus och glasögonfodral,  men glasögonen satt kvar uppe på pannan. Så kom han på var han hade dem, öppnade portföljen igen, fumlade upp fodralet, la i brillorna och fick så äntligen sin portfölj stängd. Tåget gled avsaktande och rälsskrikande in mot perrongen.

    Biskopen reste sig. Tog två steg fram och tog sin rock från galgen.

    Det stod alldeles klart vad han hade letat efter. På hans vänstra skinka satt 200 gram Marabou mjölkchoklad, frikostigt utkrupen ur folien och pappret, lättsmält  och väl inbakad i hans murriga kostymsbyxor. Förstummad insåg jag hans penibla belägenhet, men innan jag hann göra en enda rörelse  eller säga ett enda ord var han försvunnen från tåget.

    Och förresten, hur säger man till en biskop, låt vara en biskop i en okänd  och obskyr kyrka, att han 'sitter i ski... eh.. smeten?'