Hur kan det komma sig att vi är så rädda för varandra?
När allt vi vill egentligen är du främling ska se mig och jag dig för vilka vi egentligen är, tyvärr är vår rädsla djupare än så är jag bekymrad över.

Tanken att du skulle se mig, mitt riktiga jag skrämmer nog oss alla för tänk om du faktiskt skulle se bakom min mask som jag gömmer så bra!

Ändå skriker vi så högt av närhet av mänskligheten att bara bli sedda,vidrörda och att ens få känna en beröring av en vänlig själ, så mycket att vi nästan skulle göra illa en medmänniska enbart för ett värmande ord,vilket ord som helst som inte gör ont eller en varm hand på axeln av förståelse....

Jag skådar er varje dag på bussen,på fik eller i affären, våra blickar möts i ensamhetens barriär som vi bär runt oss och jag vill känna dig men rädslan av att bli av fräst är så stor att man backar.

Är det världen som blivit sjuk av vår mer besatthet av det sociala i vår linje av personer och internet?
Eller har vi alla börjat acceptera grymheten av att vägra se varandra, att vi bumpar in i varandra för att få känna något och ska vi vara nöjda med det?

Är vi villiga att bli sedda och våga bryta barriären för ett mer vänligt och socialt liv? Jag ska i alla fall börjar min resa nu mina medmänniskor,försök att inte försöka krossa mig helt är ni vänliga.