|
|
Reminiscens av Emanuel
Edith vaknar varje morgon med minnet av hans ansikte
en gyllene droppe från drömmens värld
hon bär med sig i sitt bröst
i början brukade de febrilt stirra ner på sina händer
treva i mellanrummen
han sa till henne att hon hade lekt för länge
för att greppa stundens allvar
hon kvävde ett skratt i halsen
det leende som ansiktet hade ägt
tynade sakta bort
bara den blå himlen i fönsterbläcket lyckades hålla sig obekymrad
Emanuel med de mörkgrå kyrkogårdsögonen
och den slutna munnen
hans allvar var av den stolta sorten
som gav henne rysningar
fick henne att undra
vad han hade begravt inom sig
de satt så i sekunder år
vilande i varsin fåtölj
innan han snabbt reste sig upp
och brottade ner henne på golvet
för att kyssa henne
tysta alla hennes invändningar, tveksamheter, paniska inandningar
vända allting upp och ner, släppa ut det som plågat henne
låta luften i hans lungor gå som ett korsdrag genom hennes
och väcka till liv allt det som var slumrande
och som hon så ofta sa var dött
hennes sexualitet var av det våldsamma slaget
han var masochist och dyrkade henne i plågsamma ritualer
där hon var drottning
iklädd korsett, höga klackar och stay-ups
tills han var tvungen att be på sina bara knän om det
Elise, hans tidigare flickvän hade haft sköra nerver
och för mycket pengar för att de skulle kunna förstå varandra
hon var lovande inom det mesta
men han lyckades aldrig fixa henne
hur många ljus han än tände
och hur mycket god mat han än lagade
så en dag lämnade hon honom
när Edith kom in i Emanuels liv
var hon en flygkrasch
hon sov med ögonen halvöppna
och skälvde till när man rörde vid henne
så han började med
att leta efter den svarta lådan
för att sedan påbörja
det långa svåra lagningsarbetet
först då började hon förstå vad han behövde sitt allvar till
sin pansarhud
sin ogenomträngliga blick
sitt paranoida tankesätt
sitt bestämda grepp
sin slutna mun
sina hemligheter
den svarta lådan i Edith hittade han aldrig
det var det som gjorde honom galen
att vara kär i en skenbild där han
förgäves försökte koppla ihop alla punkter
trots att Edith var ett strå för vinden
lyckades hon välta en fura
Fri vers
av
desert star
Läst 305 gånger
och
applåderad av 11 personer
Publicerad 2012-05-06 05:04
|
|
|
Anekdot
Kom att tänka på Sylvia Plaths långa verser när jag läste detta.
Mycket bra och mycket vackert!
2012-05-10
|
|
|
|
ej medlem längre
åh men du. något av det bästa jag läst. sättet du beskriver allt på, så trovärdigt. kortfattade beskrivningar, vändningar- för jag tycker det, du blandar olika scener, likt inandningar som kommer stötvis men ändå regelbundet. det är något så ledsamt över texten, och det är en stark doft av sex, och jag tänker mig att de där åren i fåtöljerna lika gärna kan ha varit dagar, timmar, minuter- det känns både sant och självklart och samtidigt är det mycket öppet för tolkning.
det är intressant. han hittade aldrig den svarta lådan. jag tänker att det för det mesta är så, med kärlek. man letar och försöker och vill. och komplikationer tillstöter, man slutar inte älska.
det är också så att skenbilder, jag förstår det verkligen, det är ingen bra sak. inte för Edith heller, placerad något högre när hon beskrivs som domina, MEN eftersom Emanuel i alla fall är medveten om det, att det faktiskt är en skenbild, tänker jag att han härdar ut därför? vansinne är också en form av kärlek emellanåt. partiet som gav mig pirr i magen, som jag älskar mest är:
"innan han snabbt reste sig upp
och brottade ner henne på golvet
för att kyssa henne
tysta alla hennes invändningar, tveksamheter, paniska inandningar
vända allting upp och ner, släppa ut det som plågat henne
låta luften i hans lungor gå som ett korsdrag genom hennes
och väcka till liv allt det som var slumrande
och som hon så ofta sa var dött"
särskilt korsdraget. och beskrivningen av Elise är genial.
kan tänka dock att titeln borde vara en annan, att den är för lång för att passa texten, det blir liksom ett hak. men jag har inga förslag.
det här är prosapoesi av hög klass. du är mycket bra. tack.
2012-05-07
|
|
|
|
Fru Intighet
Åh, så himla fint!
Gillade hela texten,
men speciellt stycket;
"låta luften i hans lungor gå som ett korsdrag genom hennes
och väcka till liv allt det som var slumrande
och som hon så ofta sa var dött"
2012-05-06
|
|
|
|
kivu
Oj vilken berättelse i poesins form. Älskar avslutningen.
2012-05-06
|
|
|
Nästa text
Föregående
desert star
|
