Hon väntar. Utanför byggnaden i tegel. Väntar på alla känslostormar. Och plågoandarna som väntar där fint uppställda på rad. I väntan på att känslorna som fyller ens hjärta för den över kanten, som sen kommer att tvätta rent. Torka upp blodet. För det finns ingen annan lösning för känslor. Blekmedel följer med paketet av en vacker pojke. Inlindad i fint papper och glittrande snören. Ett hjärta i tegel kan bli lösningen efter detta. Inte bara bygga murar med cement som byggs på höjden. Sen tar sig tjäran in. Och sluter sig runt omkring hjärtsäcken. Och pumpas in. Pumpas runt. Till hjärna och lemmar. Sådan borde hon tänka på sedan. När det tar slut. Men hur ska man kunna veta sådant? Känslors slutdatum? Och då kan man sätta en fin rosett kring hjärtat när man kunnat släppa… ja… det som inte bör nämnas här. För ord orsakar smärta på grund av känslor. För namn orsakar smärta på grund av känslor förknippade med ord och tankar och händelser… och det tar ju inte slut. Eller…? Något borde berätta för henne. För att försöka överleva i ett vacuum kan aldrig vara bra. Ibland behöver man andas in. Hjärncellerna behöver nytt syre om inte annat. Så – berätta det. Använd det som en ursäkt. Och att pojkar alltid kommer innebära allt för många känslor. Och de där känslorna som inte kan slås in i en låda med en hel hög med tejp, och sen köras in det i ett spräcksäkert kassaskåp. Hon borde få veta det. Och att känslor… ja – vad gör känslor en egentligen? Förstör tankemönster och saker inplanerade i kalendern. Någon kan kanske informera henne? Teglet tränger in bland hennes celler och förvandlar henne till en staty för en minut. I väntan. På den där pojken och lektionen och sådan som schemat tvingar… Och han står där utanför. Ler. Och då betyder snart 22 år ingenting. Ingen skulle behövt beskåda. Hon borde låsas in. På grund av hans leende. Leende från pojkar leder aldrig flickor till något gott. Detta är hennes historia. Och hon slutar aldrig. Hennes hjärta växer och krymper. Fylls och krymps. Verkligheten kryper på… och drar sig fram och skrapar upp knän och armbågar. Näsblod. Sådant är förälskelse. Men vad är hennes problem? Att hon hellre dör en brutal död än att ser en romantisk komedi?