Innuti min bröstkorg: en grotta. Dess kanter är hårda och taggiga, och hålrummet täckt med skarpa skuggor. Det är svårt att hitta ut. Ett ras stängde för ingången. Mina talade ord ekar, och hittar bara inte ut. Samma ord studsar från vägg till vägg, en evig upprepning.

Det är jag och Echo.

Insikten att jag för evigt kommer att att höra samma ABC, samma ord, samma meningar igen och igen tömmer min kropp på sista droppen energi.