När jag gick ut i morse
För att andas småstadsluft
Såg jag den enda kvinna
Som sett igenom vår stads bluff

Jag bjöd henne min hand
Hon tog hela min arm
Och vinden som nyss värmde
Var inte längre varm

I mjölkvit klänning stod hon
Och bidade sin tid
Hon pekade snällt och vänligt
På hur vi spiller våra liv

Jag sa jag vill inte höra
Hon sa du har inget val
Fly medan det än finns tid
Ta med dig din kajal

Så plötsligt kom borgmästaren
Springande mot oss
Poliser var hans sällskap
Vi ville inte slåss

De tog henne mot häktet till
Borgmästaren kom fram
”Strunt i hennes galna ord
Det där är inte sant”