Jag är en rekyl
En ökenvandrare redo att gå tills jag hamnar där jag började
i livmodern
allting är runt
jorden
kvadraten (lögn)
allting kröker sig förr eller senare (kanske)
allt som är medvetande är att kröka sanningen
knyckla ihop det vi fick rakt och rent
och sedan knyckla ut det och se en skrovlig yta
en våldtagen sanning
det får de flesta att gråta
vissa ber gud om förlåtelse
vissa ser aldrig det orörda igen
ångest för att jag inte passar in
vad är jag om ingen annan ser mig?
inte ens jag kan se mig själv!
en spegel är bara det förflutna ljuset
återkastat
aldrig här och nu
för det finns en gräns för hur snabbt information kan fortplanta sig
och en spegel ligger alltid efter i flödet
jag är ett fallande träd i en folktom skog
det är ett under att jag faller fastän ingen ser mig
att jag är menad att falla
fastän ingen ser mig
jasg tuggar min mat i min ensamhet
och det händer i verkligheten
fastän ingen ser mig

så har det då hänt?
　
　
Mitt förflutna är nu vissna blommor
bakom gardinerna döljer sig något



därinne häller jag frätande syra på mig själv
jag är uppdelad i två kroppar
en röd och en vit

rött är mitt blod
vita är mina gnistor

den gamla leken mellan förnuft och känsla
där känsla gråter och tittar på det lysande förnuftet
förnuftet har inget ansikte


att det inte har någon hud
bara lysande vit substans
tjockt ljus
inte kött utan ljus
så känsla häller gråtande syran på förnuftet
och stora sår uppträder
fulla med blod
det bränner i hela min kropp
det är hela min identitet som formas om
kanske är detta det mest kärleksfulla jag någonsin gjort mot mig själv
kanske bildades någon slags koppling där mellan
blod och nerver
kanske lärde de sig att lyssna lite mer på varann
kanske var vätskan ett förband
någon slags helig bot
evig i sin kringflackande existens
　
　
　
vill inte vara åskådare
är rädd att jag inte kommer kunna att vakna
i ett ryck
och säga att jag svamlar
utan förlora mig
bli den där fallna furan
som rycker med sig kanterna på gardinerna
och tänder eld på världen