Jag är judinnan Jezebel. Jag bär ett barn intill mina läckande bröst. Jag vill inte tala om min födelse, marschallerna och kristallnätterna och tiden då jag bodde i Christiania. Min far heter Gene Simmons. Jag har många syskon utspridda i olika hörn av världen som jag aldrig kommer att få se. Men jag vet att om jag somnar så ser jag dig. Vi står i en nostalgisk pub och syns i bottnen på en Jack Daniels. Du har åtrått mig länge. Jag skänker dig en önskedröm. Jag låter dig följa mig hem och bli varse chocken över hur mycket jag har förändrats.

Assymetrisk i ditt ovetande huvud, svullen och rutten som en fisk med inre blödningar och grym telepati ligger du bredvid mig. Solen har lyst in genom fönstret som en astronaut under större delen av morgonen. En svanesång av ryttare i rimfrost och norrsken tyder järtecken i kalla april. När fladdermössen flyger lättar ondskan från din torso och övar in smärtan till sin outhärdliga censurerade gräns. Du faller i takt med dropparna. Du ringer den du håller av och misshandlar dig själv när du inte får som du vill.

Jag hänger på en vägg med ett overkligt huvud, jag har tappat min förmåga att se. Jag såg så fet ut på bilderna att du tappade intresset där och då. Gurkskivor över ögonen och en vit gegga över ett sorgset ansikte. Min klärobskyra duk är täckt av åsneblod och sylt från källarens brand, tuktad av brutala lejonhannar tappar jag andan i kaffekasken, i degen för det ryska brödet, den röda soppan, den krossade flugan, de uppförstorade kvalstren, bakterierna som frodades i min säng och åt av min hud, allt samfällt äckel, ett diaboliskt ingripande, den sista månadens anteckningar som försvann i makens eld.

Jag vaknade flera timmar innan dig i en fiktiv triangel av tarotkort med ebb och flod som röda kaskader av det som döljer sig bakom mitt påmålade leende. Jag skapade mitt eget stoft ur de brända ikonerna med ödets matematik på min kulram och min privata imbecilla klarsyn på lömskt besök i ditt inre. Jag såg redan då att vår tid var ute.

I min famn finns uppstoppade djur, moln i deras ögon skrämmer dig till en tafatt pose, vattnet stiger i rummet upp till brösthöjd. Huset som byggdes för 300 år sedan sköljs bort, allt jag äger är skingrat i vågens kolossala kraft. Sedan vaknar jag i ett orubbligt grepp av silke. Lejon och lamm ligger omslingrade. Frustande ljud får färger som hos knarkare, magnifika planeter får egenskaper och inflytande som hos astrologer. Auran och karman bländar mig.

Jag såg meningen med livet komma och försvinna. Jag förlät alla för vad de hade gjort. Jag gav mitt livs mest vördnadsfulla kram och jag förlät mig själv och stupade och hängde som en ängel i en virkad snara där dina fingrar och din mun slöt ett rum för evigheten.