Regnet faller i en oändligt sinande ström
utanför fönster frostiga av våra tårar

jag kupar min hand mot glaset och blickar ut i mörkret
men ser inte längre någonting

bara min egen reflektion
en vilsen och liten människa

med ögon av glas
och ett hjärta av sten

_

Jag minns de dagar med solsken
då vattnet låg spegelblankt framför oss

men under ytan rasade en ursinnig flod
som endast skymtade som krusningar

då vi sträckte ut våra händer
till någon annan än varann

och gömde oss bakom tjocka gardiner
och ord som aldrig blev sagda



ord som för länge sedan mist sin betydelse...



...regnet tilltar och jag ser intet...