Hur kan du hamna just där frågade
han? En enkel fråga som skulle besvaras.


Som om det fanns ett sätt att besvara hans
ofta direkt, komplexa frågor. Som om de
låg på rät linje detta att hon inte
kunde bejaka livet, inte lyckades tänka
bort oron. Den oron som dessutom hade vänts till hennes
största nackdel. En Ondsint djävul. Den var han. Så förbannat
rädd och genombruten
att projektionen vände sig i direkt hot mot
det ömtåliga i henne. Hans
förbannade sjukdom blev till hennes
anknytningsproblematik, hennes svaghet.

Sjukdomen, att se den, var för honom ett sådant
slags hot, att insikten om den, förvandlades
till hennes största problematik. Ju sjukare
han blev i hennes ögon ju starkare hotade han henne
kring sådant som var hennes finaste egenskaper.

Hennes öppenhet avseende den segdragna kampen
att bli självständig.Den nosade han upp likt den
varulv han var. Sög
tag i första hudspricka, och slutade inte dricka förrän
hans sjukdoms verkan, låg som ett spyfärdigt kaos
i hennes blodomlopp.

allt spår av problematiken runt

Föraktet hon kände, gömde hon i någon slags
missanpassad hänsyn
som ytterst grundade sig i den djupa empati
hon kände för hans svåra sjukdomsprocess
och svaghet.


Tiden gick och hon njöt i hemlighet av
att känna desperationen öka hos honom.

Av att känna hur kärleken hon gav honom
skulle få hans ruttna själ att väckas. Mycket
riktigt blev det hon skapade till det vackraste,
friaste han någonsin känt. Kan det vara bättre.
Kan två människor
vara lyckligare. Hans kärlek till henne, hade
tvingats visa upp en fasad av nykterheten.


Hon lekte med honom som katten,

De sögs in i den slags närhet, en själ likt
hans aldrig skulle återvinna. Kraven som
låg där bakom, var dyslektisk. De bodde
i den prövning hans själ aldrig skulle återvinna.


Hon såg ned på honom. Han visste det och han
älskade Just det. Föraktet blev hans och litenheten
hans egen.

Han blev hjälplös. Så motbjudande att allt
vackert och stolt skrevs med självbevarelsedriftens
mest svarta bokstäver

I skärningspunkten låg hans ruttna delar
utfläkta. Det stank så in i helvete mycket
att hon inte vågade möta det.


När hon ser tillbaka på det idag orkar
själen enbart med likets delar.

Hon begrundar deras lekplatser. Tömmer
de sista resterna av fimpar som fastnat
i den blommiga koppen i diskhon.

Det forsar som en lättnadens seger i att utplåna
det sista. Märkesskorna, de oväntade,
får stå kvar längst ner i den kaotiska
förrådshyllan.

Hon lyckades bygga upp staket vid varje
givet tillfälle. Hon tänker att han kämpade
väl. Trots att han anade föraktet.


Han var road av kort och etanol.

Hon av att syna människan.


Han blev de ess hon gömde i skjortärmen
för att bli en riktig människa.

Den människan som känner stanken
och öppnar fönstret på vid gavel.