Jag sitter i lekparken och barnen stojar runt,
gungar och klättrar.

Då ser jag en liten kille cirka fem år han står för sig själv,
han skapar lite med foten i gruset.

Han tittar på de andra barnen och ser lite ledsen ut.

Jag måste bara gå fram och prata lite med honom.

Jag frågar om han vill fika med mig, han skiner upp och svarar gärna.

Han hette Emil fick jag reda på, han bodde i hyreshuset alldeles intill.

När mina barnbarn såg att jag hade fått sällskap på bänken kom dom springande.
Snart var det glada röster på bänken, isen var bruten.

Nej nu ska vi leka mera sa barna, kom du också Emil vi har så kul.