Hon stod där på kullen
och vände sig om
tittade ner i dalen
där bodde de alla
som hon brydde sig om.

Hon vände på foten och tog några steg
tog blicken från dalen
nu var hon på väg.

Aldrig mer skulle hon se dem
det visste hon säkert.



Hon kände i hjärtat ett svidande sår
hon skulle så långt bort från dem gå
var det helt rätt
och var det rätt sätt.

Ensam på stigen som hon själv valt
torkade hon tåren
och sin stolthet som hon svalt
vände igen nu på väg hem
till alla dem
som hon lämnat för vreden som malt.

Steget var rätt och hon satte ner foten
det gick lätt för nu visste hon boten.

Vreden är svår när den slår till hårt
att se det som hände
att se dess verkliga uppsåt
att se in i hjärtat kan vara svårt.

Hon visste nu säkert att det som hänt
var inte deras skuld utan
det hon inombords känt.
Ååå vad skönt att allt nu har vänt
nu skulle hon komma hem som om inget hade hänt.

För ingen där hemma hade något märkt
och det hade bara vreden förstärkt
så förunderligt skönt
nu när hon vänt om.
Att rymma de hade då inte varit lönt
för vreden var en otacksam gynnare
och skulle bara gjort livet grymmare.



Skogsfen♥