Men
de sköraste
är av glas
som inte döljer
tårar

de känner stjärnljusets
övergivenhet i rymden
som sin sanning

ensamhetens märke
strålar
som en hundradels takts
fördröjning
som en sekund av tvekan
de andra
så lätt kan gå förbi

Men de böjer upp
nedtrampade blommor
och räddar simporna på land
när hopen skränande
dragit förbi

någon gemenskap
iallafall
och kanhända
glaset fångar skiftningar
de andra aldrig ser