Önskar så innerligt stundom att jag haft och levt
ett lite mer normalt och vanligt liv ...
Likväl är jag faktiskt rätt nöjd med det liv jag levt!
Det kan göra ont ibland ...
... när en vänskap
man värdesätter
likväl mynnar ut
i att den tar slut ...
Speciellt när
det handlar om
någon man tycker
så innerligt mycket om
och man tvingas inse
att ugångspunkterna
för de referensramar
man själv och vännen har
är fullständigt inkompatibla
med varandra
Ty ju mer man försöker
möta den andra
ju längre ifrån
man kommer varandra
Det som är
den verkliga tragedin
är att man i grunden
har en samsyn
på det allra mesta
men saknar
ett gemensamt språk
att kunna kommunicera med
om såväl det som är
som det som varit
men ej längre är
som det som ännu ej är
men som skulle kunna bli
Men när man ständigt
i väsentliga situationer
talar varandra förbi
blir vänskapen i sig
till slut
ett rent slöseri
med varandras tid
Då återstår blott bara
att låta varandra vara
och gå vidare i sitt liv ...