spårvagnsscen klockan sju på morgonen:

jag stirrar ut genom immig plastruta 

och tänker att rosa graffitifärg hade kunnat rädda mig från tristessen

i mina hörlurar dunkar the stone roses

och mitt hjärta blir varmare och varmare när jag tänker på dig

jag såg en film där en kvinna sa

att hon inte kunde bära sina gnistor

utan att dem förtärde henne

filmen handlade om sylvia plath

jag filmar allting med ögonen

jag gör en musikvideo till det jag lyssnar på

den går ut på att jag tittar på husfasader

som flyter förbi utanför spårvagnsfönstret

och jag tänker på alla bitar av mitt hjärta

jag lämnat ut till människor

och undrar var de ligger nu

kanske ligger de kvar

kanske har någon slängt sin bit på golvet

jag kommer nog aldrig att få veta det

.