Oh nej jag är inte rädd


säger skökans öga

jag ska nog ta hand om dig


jag ska minsann visa hur en kvinna

blundar inför alkoholism och
dig


Min värme bör allt fylla
tomhet

det svarta som ett bröstben

klämt


Jag förlåter allt som mannen

gömmer, att blunda blev min
födslorätt


över bergen vandra trötta tankars
barnsben

vilar i en tröst på glänt


den djupa undividuationens önskan
ligger djupast i de krav de glömt

allt de ger vill de ytterst sett få


att vägra se det lilla kan vara som

att se ett sår


så djupt att kvinnor

alltid skrockfullt hånat det som
maken ej förmår


Be hennes verklighet bli sedd



störtar hjälplöst ned




att valet mellan ögons vidder

stannar i en flirt


består