tröttheten vaggar

lyckan bor in sig


se mig, hör mig,

sätt ihop mig


hur ska jag beskriva kärleken så att

ni tror mig


satt med en man i min fars ålder,



han talade som ett litet barn



tillhör en sliten generation, ofta mycket ofta undrar jag
hur en människa kan se rakt in i någon och inte lyckas bilda
sig ett liv där ingen sett rakt in i dennes


så ungefär, går tanketråden, har ingen sliten refräng
kvar att nagla meningslöshetens ansikte mot, det lundellska
och bowie, får gubbarna stöna kvar uti, porrtidningars enda
frälsning får eka ljudligt i de kvinnliga slags öra, som tror att styrkan
bor i förortshopplöshetens behov av att förneka storbystade glada
kopior,


Lojt betraktar vi grupperingar av orden
flockar bildar förgreningar, bildas valen

av rädsla kavlas byxben upp längs vaden


hesa skrik blandar sig bland kvittret

den goda tanken blir likt pillerburken

skakad, till pulver som vi inandas i
garderober,

Modig är den människa som ger oss

något av det svåraste att medge


jag har inte lyckats

felet var nån annans inte världen

den som är så lika till fasaden