Dagen gick mot sitt slut, vinden hade vidderna i sina klor. Gräset svajade och susade. Viskningar om blodsutgjutelse gick genom byn.
De var hemma tidigt idag, jakten gav tydligen inget denna gång. Inte för att jag är överraskad utav det. Den vite mannen jagade numera också i detta land så det började bli ont om bisonoxar.
Min make sade alltid att bisonoxen var det enda djur som gav tillräckligt med kött för att klara den hårda, bistra vintern.
Hösten hade ändrat färgen på de enstaka trädens löv, och floden var nu för kall att bada och skoja i.

Min man, Sittande puman hade länge kämpat emot de vitas överhöghet och krig var att vänta till vinterhalvåret. Vi var något decimerade då en del utav de våra hade fått konstiga sjukdomar, med utslag över kroppen. Aldrig hade vårt folk stött på dessa sjukdomar innan. Min man var en utav de modigaste männen och den bästa krigaren på prärien. En vänlig själ som älskade sitt folk och sitt land mest utav allt på denna jord. Hans hår var mjukt liksom hans hjärta, men för nybyggarna och de vita hade han inget till övers och han visade dem ingen barmhärtighet. De stal landet och hotade oss på många sätt. Våra traditioner var starka, men de vita sade att vi hädade deras Gud. En del hade redan tvingats att konvertera till deras religion och deras seder. Vi hade fått låna landet utav Moder jord för längesedan, när det fortfarande fanns tillräckligt med mat till alla och tillräckligt med pälsar åt alla i byarna. Detta var bäst att inte ändra på.
Sittande Puman var ståtlig med sina tre fjädrar i svart, rött och vitt. Han stod upp för sitt folk i vått och torrt, litade på sina närmsta män och anförtrodde dem allt som hade med konflikten att göra. Han trodde på att slå tillbaka de vitas dominans till skillnad ifrån vissa andra som trodde att det var omöjligt. De vita kom tillbaks varje år, fler och fler, hungrigare och hungrigare på skinn och horn ifrån våra bisonoxar. Våra barn gick barfota på grund utav detta.
Den vite mannen respekterade ingenting, varken oss som medmänniskor, landet som något att hysa vördnad inför, såsom Moder jord lärt oss sedan många generationer tillbaka. De respekterade ej heller prärien som en plats att ge tillbaka till. Det man tog fick man också ge tillbaka till. Djuren var bara guld för dem, och detta plågade oss i byarna mycket. I vissa fall respekterade de vita inte sig själva heller utan förstörde sina kroppar med olika substanser. Jag tyckte att de kunde lära sig ett och annat utav oss infödda. Så vi kunde bo i harmoni i detta land och dela på saker och ting som bröder och systrar.

Vi hade redan dåligt med mat i förråden och vi var tvungna att bunkra upp med dubbelt så mycket till vintern. Så vi på våren, när solen åter värmde kunde andas ut och leva gott. Nu när jaktlaget hade kommit hem tomhänta var ingen på gott humör, lite nedstämt var det. Ingen hade något att säga, förutom vinden utanför som nu tilltog i sin styrka.
Jag höll på att göra i ordning för kvällsmaten, när jag hörde ett gevärsskott. Jag gick ut i mörkret för att se vad som skett och till min fasa såg jag ett flickebarn på marken. Skottet hade tagit hennes liv och bort red en vit man på en vit häst. Sittande puman satt bekymrad i egna tankar. Han kallade till möte i vårt tält, denna kväll. Fyra män var närvarande vid mötet. Förutom han själv fanns också ilskna räven och hans två yngre bröder. Vi har inget val, de dödar oss, stjäl vårt land och har ingen respekt för denna jord, vi måste göra något, sade han. Ilskna räven menade på krig mot närmsta vita by, och hans bröder instämde med honom. Sittande puman fortsatte att tala om krig och sade att de inte längre kunde bete sig fredligt gentemot de vita. Efter en stunds tystnad i tipin, så sade Ilskna räven med bekymrad stämma, du har rätt broder vi måste slå tillbaks denna gång. För många gånger har vi suttit på våra stjärtar utan att göra någonting. Vi har bråttom, för vi vill inte att de vita skall komma i stort antal, då kan det bli fråga om slakt som i de andra byarna. De instämde igen och gick ut för att samla fler krigare.
Den dystra natten kom krypandes och som en smygande krigare passerade den obemärkt, vi var båda i våra tankar jag och Sittande puman. Jag kröp närmre min man, hans hud var varm, hans ögon ömma.
Morgonen kom och krigarna var redo att försvara sitt land med min man som ledare. Hans tjut gjorde dem alla uppspelta och på krigshumör. Moralen var hög hos dem då de fått ett meddelande av andevärlden, att allt skulle gå bra. Vår schaman hade fått detta meddelande i sitt tält tidigt denna morgon. Det var med ett ledset hjärta som jag kysste min man adjö, och många tankar for igenom mitt huvud. Jag kom ihåg när vi träffades för första gången, det var en sommar för fyra år sedan, vid floden.
Jag var oroad och kall i hjärtat när jag tänkte på flickan som fått sätta livet till, för ingenting alls och jag saknade redan hans blick som kunde tala till mitt hjärta, och hans lukt som förförde mig gång på gång. Kanske var detta sista gången jag skulle få se hans välproportionerade ansikte. Ingenting var längre säkert, även fast jag hade hopp om att allt skulle gå vår väg.
De flög iväg på sina hästar, mot den vita byn som inte låg alltför långt bort. Snart så varken såg jag eller hörde dem.

Nästan framme i byn, var de uppe i de små bergen sydöst om deras egen by. Sittande puman satt av hästen för att leda sin män till fots den sista biten. De stannade hastigt till då en sittande puma korsade deras väg, den satt stilla och betraktade dem som för att säga något, främst till min make.
Min man tolkade det som att en stor förändring hade ägt rum hos de vita, pga vårt folks vädjan till andarna och Moder jord.
Efter ungefär en minut så flyttade puman på sig och sprang iväg. De fortsatte och kunde nu se byn framför dem.
De var väl förberedda på en hård strid, för de kände till de vitas skjutvapen sedan ett tag tillbaka. Men till sin stora förvåning och förtjusning, såg de inga män i vakttornen. Byn låg helt öde såg det ut som, men skenet bedrog. Ut ur en saloon kom en välklädd vit man för att möta dem. Sittande puman drog sitt vapen, beredd på att attackera. Men den vite var obeväpnad, och hälsade på dem, som han gjorde med sina egna. Detta var så nytt för krigarna, att de blev misstänksamma, de kunde vara ett trick för att lura dem. Men snart kom fler och fler ut ur samma saloon för att hälsa på dem och överösa dem med gåvor. Ilskna räven och min make tappade sina hakor. De var fredliga och hälsade dem välkomna till deras by! Denna dag röktes för första gången en fredspipa med de vita i denna by. Och nöjdast av dem alla var min make som var den som hade haft det svårast att acceptera de vita och deras illvilja. Männen red hemåt, och vid samma ställe på vägen hem satt nu två pumor. De såg ut att tycka om varandra, de var vänner och levde antagligen tillsammans. Andevärlden hade haft rätt, medicinmannen hade också haft rätt. Vi var lyckliga och såg med hopp på framtida år.
Denna dag var att komma ihåg på ålderns höst, en historisk dag, för det var denna dag som markerade vårt samarbete med de vita och senare skulle också de vita lära sig om naturen och Moder jord. Att respektera dem båda, och att alltid ge tillbaka till dem. Och min man Sittande puman är en legend i sig som det alltid kommer att talas om hos vårt folk.