Någon för klumpiga fingrar

genom håret, det känns som

om det sköra tappat höljet,


du vidrör min sårskorpa,

såg dig inuti en karaktär av Johannes
Brost, den där vimmelkantigheten, i
den vilsne blicken,

tänk att två likt oss kunnat mötas

jag med denna sorts solida grund
skavandes mot ett sjunkande skepp
ett med breda bokstäver på, i någon
sorts rasande fart, så skummet yr, men
sikten aldrig klar,

Oh älskade, du var min motsats och
det som skavde in,

det inbucktade skalet tog emot men
du borrade dig in,

Du sade dig älska mig, såsom du
aldrig älskat,

Du sade

min klokskap var likt din
strävan, bar dig fram,

på mitt hav

där har


vågens brus
stillnat,


tar in

Jag låter dig älska

älska mig,

Ditt trasiga slags segel, flykten, egot

litenheten, rädslan,

skräcken



I denna stund försluts frågor obesvarade

i den förbannade sorts duk som sorger

läkta slutgiltigt sägs hamna



där får du sola dig, brun av ditt läkkötts


kvinna, Du vet likt jag,


att min vägran var jag





det möjliga att älska