Om ömheten hade egna vingar

vorde

klokt luta sig mot ett

träd, dra i alla grässtrån, invänta
årstiders gång


Så det gjorde hon


När kärleken, den stora,

dragit ned det goda, och vanmaktens
stora åska klätt av hennes själ, åter


knäppte hon sina händer, sökte upp
den gran som tröstat, sedan barndoms
gömmans år,

hon var inte en troende kvinna,

men hon hade funnit en kraft i


det mänskliga begreppet acceptans,

så hon viskade, starkt och lågt,
tonsatte de små orden, hon hade
även översatt dem på språk hon
inte kan,


Om ömheten hade vingar

Om de hade egna